Spöket med det blodiga fingret

I en liten stad inte långt härifrån fanns det ett gammalt övergivet hus. Ingen vågade gå nära det, för alla sa att det spökade där.

En dag satt några barn på lekplatsen och pratade om mod.

En pojke, Anton, skröt högt. “Jag är inte rädd för någonting!” sa han stolt.

“Jaså?” sa hans vän Emma. “Tror du att du är modig nog att sova en natt ensam i det gamla huset?”

Anton ville inte verka rädd, så han gick med på att tillbringa natten där.

När det började skymma gick Anton till huset. Han öppnade den knarrande dörren och gick in. Han gick igenom alla rum och hittade inget konstigt. Han valde ett rum på övervåningen, la ut sin sovsäck och försökte sova.

Just när han höll på att somna hörde han ett svagt ljud från nedervåningen. Han lyssnade noga. Det lät som en röst som mumlade:

“Jag är spöket med det blodiga fingret! Jag är i hallen!”

Anton skrattade nervöst för sig själv. “Det är bara vinden,” tänkte han.

Men sedan hörde han, lite högre:

“Jag är spöket med det blodiga fingret! Jag är vid trappan!”

Anton började känna sig lite orolig. “Det är bara inbillning,” sa han till sig själv.

Men då hörde han, ännu högre:

“Jag är spöket med det blodiga fingret! Jag är på övervåningen!”

Anton gömde sig under täcket, men rösten kom närmare.

“Jag är spöket med det blodiga fingret! Jag är utanför ditt rum!”

Anton skakade av rädsla. Dörren knarrade när den öppnades.

“Jag är spöket med det blodiga fingret! Jag är i ditt rum!”

Anton drog täcket över huvudet.

“Jag är spöket med det blodiga fingret!” sa rösten precis bredvid honom.

Anton kunde inte hålla sig längre och skrek: “Vad vill du?!”

Då svarade spöket mjukt: “Har du ett plåster?”