Hugo och de läskiga kråkorna

Det var en dyster, grå morgon – precis så som Hugo tyckte om. Han drog undan gardinerna och log stort. “Vilken perfekt dag!”

Hugo gillade inte solsken eller kvittrande fåglar. Regniga, lugna dagar fick honom att känna sig modig. “Inga människor, inga djur ute, inga irriterande fåglar med sina stora, läskiga vingar och hemska näbbar,” sjöng han för sig själv medan han klädde på sig.

Nynnandes på en liten melodi gick Hugo till affären för att köpa sina favoritsnacks. Han köpte choklad, gelégodis och en stor påse chips till promenaden hem. När han gick ut öppnade han påsen och mumsade glatt medan han promenerade.

Men då – krax! Hugo stannade till. Han tittade upp och såg en flock kråkor cirkla ovanför. Deras små, svarta ögon stirrade rakt på hans chips.

“Åh nej!” viskade Hugo med hjärtat i halsgropen. Fåglar skrämde honom, och kråkor var de läskigaste av alla. När de flög närmare fick Hugo panik. Han slängde både sina chips – och sin matkasse – upp i luften och sprang.

Han sprang så snabbt han kunde, hoppade över vattenpölar och rundade hörn. Efter en stund stannade han för att hämta andan och kikade bakåt. Hans mage knöt sig – kråkorna jagade honom!

“De är efter mig!” ropade Hugo och började springa igen. När han kom fram till sitt hus fumlade han vid dörren, men den gick inte att öppna.

“Nyckeln!” flämtade han och klappade på sina fickor i panik. Men den var borta. Kråkorna kom allt närmare, deras vingslag lät som åska.

“Vad ska jag göra?!” ropade Hugo. Då kom han på det – förrådet! Han sprang över gården, slet upp förrådsdörren och smällde igen den precis när kråkorna nådde fram.

Inne i förrådet lutade sig Hugo mot väggen, med hjärtat bultande i bröstet. “Äntligen säker,” mumlade han och sjönk ner på golvet.

Men då – knack, knack, knack. Hugo tittade upp. En kråka satt vid det lilla fönstret och höll något glänsande i sin näbb.

“Hej!” ropade kråkan. “Jag tror att du tappade det här.”

Hugo blinkade. Det var hans nyckel.

Han tvekade, men öppnade till slut förrådsdörren. Kråkorna väntade utanför, med sina huvuden på sned.

“Du glömde dina matvaror,” sa en av dem och ställde ner hans kasse.

“Och dina chips,” sa en annan lite skamset. “Jag tog kanske ett… Förlåt.”

Hugo stirrade på dem, och rädslan smälte bort i ett skratt. “Ni är inte alls läskiga!” sa han. “Ni är… snälla!”

Kråkorna kraxade glatt, och Hugo log. “Här, ta resten av chipsen,” sa han. “Det är en belöning för att ni var så vänliga.”

Och från den dagen var Hugo inte längre så rädd för fåglar.